Lilla Spöket Laban- Ingen är rädd för Laban

Det är natt. Slottsparken badar i månljus. En fladdermus flyger ljudlöst förbi. Klockan slår tolv. Spöktimmen! I köket gör sig Pappa Spöke klar för att gå till spökjobbet, han visar Laban sina bästa spökljud. Laban vill också låta rysligt farlig. Men när han försöker, så kommer bara snälljud ut. Mamma Spöke föreslår att Laban ska ge sig ut i Slottet och skrämma någon på riktigt, då kanske spökvrålet kommer. Laban försöker skrämma både Lill Prins Bus, Kungen och Drottningen, men dom blir bara glada när Laban kommer och inte alls rädda.
Laban själv är däremot rädd när han vandrar ensam i de mörka korridorerna. Skuggorna dansar på väggarna, tomma rustningar skrapar med ihålig plåt och porträtten på väggarna följer honom med blicken. Plötsligt blåser vinden ut ljuset i korridoren. Laban blir jätterädd! När ljuset tänds står han plötsligt ansikte mot ansikte med – ett spöke! Aaaaa! Laban gör ett jättespökvrål! Alla kommer springande, vem gör ett såå kusligt vrål vill dom veta. Laban tittar en gång till och ser att det bara var en spegel... Spöket han blivit rädd för - det var ju Spöket Laban. Det var ju han själv. Han börjar skratta. Det är inte alltid så lätt att vara spöke när man är mörkrädd…